Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Birdie and woman | standard-bearer of the civil guard | Portrait of Ferdinand VII of Spain in his robes of state | Feasting Peasants in a Tavern ag | Virgin and Child with the Young Saint John the Baptist and Saint Catherine of Siena |
Related Artists:
Charles Altamont Doyle
1832-1893 was a Victorian artist. He was the brother of the artist Richard Doyle, and the son of the artist John Doyle. Although the family was Irish, Doyle was born and raised in England. In 1849 he moved to Edinburgh where he met Mary Foley. They were married on 31 July 1855. Their children included Arthur Conan Doyle, creator of Sherlock Holmes, John Francis Innes Hay Doyle (known as Innes or Duff), and Jane Adelaide Rose Foley n??e Doyle (known as Ida). Doyle was not as successful an artist as he wished, and suffered depression and alcoholism. His paintings, which were generally of fairies, such as "A Dance Around The Moon", or similar fantasy scenes, reflected this, becoming more macabre over time. In 1881 Doyle was committed to a nursing home specialising in alcoholism. While there, his depression grew worse, and he began suffering epileptic seizures. Following a violent escape attempt he was sent to Sunnyside, Montrose Royal Lunatic Asylum, where he continued to paint. He died in Crighton Royal Institution in 1893.
CAMBIASO, Luca
Italian Mannerist Painter, 1527-1585 1527?C85, leading Italian painter and sculptor of the Genoese school, known also as Luchetto da Genova; son and pupil of Giovanni Cambiaso, a fresco painter. His inventiveness and facile execution in both oil and fresco won him early recognition. His best works are in churches and palaces of Genoa and vicinity. In 1583 he went to Spain, where he worked on the decoration of the Escorial.
domenico chirlandaio
Domenico Ghirlandaio (1449 - 11 January 1494) was an Italian Renaissance painter from Florence. Among his many apprentices was Michelangelo. Ghirlandaio's full name is given as Domenico di Tommaso di Currado di Doffo Bigordi. The occupation of his father Tommaso Bigordi and his uncle Antonio in 1451 was given as 'setaiuolo a minuto,' that is, dealers of silks and related objects in small quantities. He was the eldest of six children born to Tommaso Bigordi by his first wife Mona Antonia; of these, only Domenico and his brothers and collaborators Davide and Benedetto survived childhood. Tommaso had two more children by his second wife, also named Antonia, whom he married in 1464. Domenico's half-sister Alessandra (b. 1475) married the painter Bastiano Mainardi in 1494. Domenico was at first apprenticed to a jeweller or a goldsmith, most likely his own father. The nickname Il Ghirlandaio (garland-maker) came to Domenico from his father, a goldsmith who was famed for creating the metallic garland-like necklaces worn by Florentine women. In his father's shop, Domenico is said to have made portraits of the passers-by, and he was eventually apprenticed to Alessio Baldovinetti to study painting and mosaic.