Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Summer Day National Gallery | Pantomime | Slaughter of the Innocents | Luncheon on the Grass | notskrikor pa sten |
Related Artists:
George Hendrik Breitner
Dutch Painter, 1857-1923 Dutch painter and photographer. He trained as a painter and draughtsman at the academy in The Hague. Although the Dutch painter Charles Rochussen taught the students history and landscape painting, Breitner's interests did not lie in this area. In 1880 he worked for a year in the studio of Willem Maris after his academy training. Maris belonged to the Hague school of painters, who worked in the plein-air tradition of the French Barbizon school. Breitner painted outdoor life with them, although it was not the picturesqueness of the landscape or the Dutch skies that appealed to him. With Van Gogh he roamed the working-class districts of The Hague and through the dockyards of Rotterdam. Both artists recorded the vitality of city life in their sketchbooks. Breitner consciously chose these themes and motifs: he wanted to paint people going about their daily lives
Francois Dumont
(1751-1831) was a French painter of portrait miniatures Dumont was born at Lunville (Meurthe), and was left an orphan when quite young, with five brothers and sisters to support. He was for a while a student under Jean Girardet, and then, on. the advice of a Lunville Academician, Madame Coster, set up a studio for himself. In 1784 he journeyed to Rome, returning after four years careful study, and in 1788 was accepted as an Academician and granted an apartment in the Louvre. He married the daughter of Antoine Vestier, the miniature painter, and had two sons, Aristide and Bias, both of whom became painters. Dumont was one of the three greatest miniature painters of France, painting portraits of Louis XVI, Marie Antoinette, Louis XVIII and Charles X, and of almost all the important persons of his day. His own portrait was engraved both by Francis Audouin and by Jean-Charles Tardieu. He resided the greater part of his life in Paris, and there he died. A younger brother, Tony Dumont, was also a miniature painter, a pupil of his brother, a frequent exhibitor and the recipient of a medal from the Academy in 1810. Each artist signed with the surname only, and there is some controversy concerning the attribution to each artist of his own work. Tony was an expert violinist and delighted in painting portraits of persons who were playing upon the violin. Many of Dumont's finest paintings came into the collection of J. P. Morgan, but others are in the Louvre, presented by the heir of Bias Dumont. The work of both painters is distinguished by breadth, precision and a charming scheme of coloring, and the unfinished works of the elder brother are amongst some of the most beautiful miniatures ever produced.
Dirck van Delen
1604-1671 Dutch Dirck van Delen Location Dutch painter. When he married in 1625 he was a citizen of Middelburg, but he settled in nearby Arnemuiden, where he became master of the toll-house. From 1628 until his death he was almost continually a member of the town council, mostly as burgomaster. He was widowed three times and had at least one son, though no children survived him. The inventory of his estate testifies that he was well-to-do.